Dioxiner är en grupp kemikalier som kännetecknas av deras förmåga att orsaka en mängd olika genetiska och cancerframkallande effekter på människor och djur. Effekterna varierar stort mellan olika dioxinföreningar. De tilldelas därför olika toxiska ekvivalensfaktorer, TEF. Utsläpp och exponeringsnivåer för dioxiner baseras på dessa faktorer och uttrycks som toxicitetsekvivalenta kvantiteter (TEQs), antingen enligt WHO (WHO-TEQs) eller en internationell standard med NATO-ursprung (i-TEQs).
Bland de mer anmärkningsvärda dioxinerna är polyklorerade dibenso-p-dioxiner (PCDD), polyklorerade dibensofuraner (PCDF), dioxinliknande polyklorerade bifenyler (PCB) och analoger där kloratomerna i föreningarna är ersatta av bromidatomer. De namngivna föreningsgrupperna är alla mycket giftiga och klassificerade som persistenta organiska föroreningar (POP) som ackumuleras i näringskedjan. Deras användning är antingen förbjuden eller strängt begränsad i många länder.
PCDD kallas ibland helt enkelt för "dioxiner" även om de faktiskt bara är en undergrupp av dioxingruppen av föreningar. En anmärkningsvärd PCDD är 2,3,7,8-tetraklordibenso-p-dioxin (TCDD) som var det aktiva medlet i Seveso-katastrofen 1976.
PCDD, PDCF och dioxinliknande PCB förekommer oftast i fast form (kristaller) vid rumstemperatur men kan ta flytande eller gasformiga former vid högre temperaturer.
Det finns vissa naturliga källor till dioxiner som vulkaner och skogsbränder, men dioxiner är mestadels konstgjorda till exempel genom förbränning av klorhaltiga ämnen som PVC.
Reglerna om utsläpp från avfallsförbränningsanläggningar innehåller därför ofta begränsningar för dioxiner. Specifikt inom Europeiska unionen kräver slutsatserna för avfallsförbränning BAT (WI-BATC) provtagning av PCDD, PCDF, dioxin-line PCB, och anger maximala koncentrationer (TEQ vikter per volym) som erhållits antingen under kortsiktig eller långvarig provtagning.
