2017-12-12
Att välja rätt luftkvalitetsmätare
Det finns många sorters mätare av luftkvalitet, men vilken är bästa valet för att övervaka koncentrationerna av luftföroreningar?
Det finns två sorters mätare av luftkvalitet för kontinuerligt bruk utomhus: samplande mätare och in-situ-mätare (”in-situ” = ”på ursprunglig plats”). Samplande mätare utnyttjar ett insugsrör där en efterföljande pump ser till att upprätthålla ett jämnt strömmande flöde av den luft som skall analyseras. Ett litet prov av den luften stängs sedan in i en mätcell där det kan analyseras på molekylnivå. Till exempel används UV-flourescens för att mäta förekomst av svaveldioxid (SO2) och gaskorrelation för att mäta kolmonoxid (CO). Mätmetoderna varierar, och man måste därför oftast använda ett speciellt instrument för varje typ av molekyl.
En in-situ-mätare fungerar annorlunda: här detekteras istället molekylerna i deras naturliga omgivning, utan pumpar och inneslutning i celler. Mätningen sker längs en öppen ljussträcka där alla molekyler som råkar befinna sig i ljusstrålen bidrar till en karakteristisk absorption av vissa ljusvåglängder. Varje typ av molekyl har sitt eget absorptionsmönster. Det gör det möjligt att mäta upp koncentrationerna av många olika typer av luftföroreningar med ett och samma instrument. OPSIS gasanalysator ”AR500” är ett exempel på en in-situ-mätare.
Skall man då välja en samplande mätare eller ett in-situ-instrument till sitt system för luftkvalitetsövervakning?
Ser man till specifikationer på detektionsgränser och datakvalitet så kan bägge typerna av instrument ge ungefär samma resultat. Det förutsätter dock att allt underhåll verkligen utförs enligt tillverkarens krav. Samplande instrument har på grund av sin konstruktion oftast behov av betydligt tätare och dyrare underhåll än in-situ-instrument. Det är tyvärr inte ovanligt att dyra och omständliga underhållsschema för samplande instrument inte följs fullt ut, vilket kan ge tveksamma mätresultat och i värsta fall totalförlust av data.
In-situ-instrument har normalt betydligt lägre behov av underhåll än samplande instrument. I det långa loppet ger därför in-situ-instrument oftast mer pålitliga data med bättre tillgänglighet. Det skall erkännas att ett in-situ-instrument oftast är dyrare i inköp än ett eller några stycken samplande instrument, men kostnaden under hela instrumentets livstid (”total cost of ownership”, TCO) talar till in-situ-instrumentets fördel.
En annan fördel med in-situ-instrument är att de automatiskt mäter medelkoncentrationen längs hela ljussträckan. Resultatet är därför oftast mer representativt för luftkvaliteten i hela området där mätningen sker, jämfört med ett samplande instrument som bara analyserar den luft som råkar finnas vid insugspunkten.
Det mesta talar alltså för in-situ-instrument, men det finns några fall där man ändå kan eller måste använda ett samplande mätinstrument. Om man bara vill mäta halterna av en enstaka typ av luftförorening så är det oftast billigare att köpa in en samplande mätare än ett in-situ-instrument. De pengar som sparas initialt kan sedan användas för att täcka kostnaderna för det efterföljande underhållet. Det finns också några typer av molekyler vars optiska egenskaper inte gör dem lämpliga att detekteras med in-situ-teknik, och som därför inte ger något annat val än att använda samplande instrument.
Sammanfattningsvis är dock in-situ-instrument oftast bästa valet för att mäta luftföroreningar utomhus.
