2022-03-29

Övervakning av luftkvaliteten i EU - vad, var och hur?

För mer än tio år sedan fastställde Europeiska unionen direktiv 2008/50/EG ”om luftkvalitet och renare luft i Europa”. Syftet med direktivet är att skydda människors hälsa och växtligheten, och det har sedan dess satt standarden för luftkvaliteten i Europa och övervakningen av den.

Direktivet identifierar svaveldioxid (SO₂), kvävedioxid (NO₂, eller mer generiskt NO_X), ozon (O₃), partiklar (PM10 och PM2,5), bly (Pb), bensen (C6H6) och kolmonoxid (CO) som luftföroreningar som ska bedömas och åtgärdas. Bedömningarna baseras på geografiska områden som kallas zoner och tätbebyggelse, där befolkningstätheten inom dessa områden i kombination med tröskelnivåer styr ”vad” och ”var”.

För alla föroreningar utom ozon har övre och undre utvärderingströsklar för föroreningskoncentrationerna fastställts. I vissa fall finns det olika uppsättningar av tröskelvärden för olika medelvärdesperioder, eftersom långsiktig och kortsiktig exponering för en viss luftförorening kan ha olika inverkan på både människors hälsa och växtligheten. Tröskelvärdena är vissa procentandelar av gränsvärdena som ska uppnås och sedan inte får överskridas. 

I direktivet anges fyra ambitionsnivåer för bedömning av koncentrationer av luftföroreningar, det vill säga det ”hur” som avses. Som ett minimum ska koncentrationerna fastställas med hjälp av ”objektiva uppskattningstekniker”, som vanligtvis baseras på jämförelser med andra liknande områden. Det är också möjligt att modellera luftföroreningsnivåer med hjälp av databaser över industriutsläpp, trafiklänkar med fordonssammansättning och intensitet, meteorologiska förhållanden och topografi. Det anses vara tillräckligt att göra modelleringar eller objektiva uppskattningar av en viss föroreningskoncentration om den faktiska koncentrationen ligger under respektive nedre utvärderingströskel.

På den tredje ambitionsnivån ska föroreningskoncentrationerna fastställas med hjälp av ”indikativa mätningar”, vilket i praktiken innebär aktiv övervakning men med något mindre stränga kvalitetsmål och/eller begränsad tidstäckning. Detta är i de flesta fall tillräckligt bra för en specifik parameter om den faktiska koncentrationen ligger under den övre utvärderingströskeln. Om man går över detta tröskelvärde måste dock aktiv övervakning ske med hjälp av ”fasta mätningar”. Detta innebär mätningar som görs på fasta platser med strikt kvalitetssäkring när det gäller mätmetoder och datatillgänglighet. Övervakningsutrustningen måste antingen fungera enligt EU-specificerade referensmetoder eller baseras på metoder som godkänts som likvärdiga med referensmetoderna.

Beroende på antalet invånare inom en viss zon eller tätbebyggelse ställer direktivet sedan upp minimikrav på antalet indikativa eller fasta övervakningspunkter som ska finnas inom området. Inget hindrar dock att ett mer ambitiöst bedömningssystem tillämpas, även om de faktiska föroreningskoncentrationerna ligger under de relevanta tröskelvärdena - EU-direktivet anger endast minimikrav och medlemsländerna kan välja att tillämpa en strängare övervakningsmetod.

Det finns separata kriterier för bedömning av ozonkoncentrationer, förmodligen med tanke på att ozon är en sekundär förorening vars koncentration endast indirekt kan kontrolleras genom minskning av förorenande utsläpp. I stället för ett gränsvärde som inte får överskridas talas det i direktivet om ett målvärde som skall uppnås om möjligt. ”Fast övervakning” krävs om de faktiska ozonkoncentrationerna ligger över målvärdet. Liksom för de andra föroreningarna anges i direktivet hur många mätstationer för ozon som ska finnas inom ett visst geografiskt område. Minst hälften av ozonmätstationerna ska även erbjuda fast övervakning av NO₂.

I direktivet anges också tröskelvärden för information och/eller varning för SO₂-, NO₂- och O₃-koncentrationer som är representativa för ett visst geografiskt område. Om halterna överstiger de angivna nivåerna ska allmänheten informeras via radio, TV, tidningar eller Internet.

Observera att ovanstående beskrivning är en förenklad introduktion till EU-direktivet. OPSIS har sammanställt en mer detaljerad sammanfattning av både 2008/50/EG- och 2004/107/EG-direktiven, varav det senare också är relevant för luftkvalitet.