2025-03-11

Recept för renare luft: tillsätt salt!

På våra breddgrader är det vanligt med fordon med dubbdäck under vintersäsongen. Detta underlättar förstås körning på isiga vägar. Användningen av sådana däck orsakar dock slitage på både dubbarna och vägytan, och resultatet blir stora mängder damm, särskilt i form av PM10 och finare fraktioner. Sandning bidrar också till dammet.

Till en början kan detta vara ett mindre problem eftersom partiklarna ofta binds till vägbanan av snö och is och så småningom av smältvatten. Men i områden där slutet av vintersäsongen kännetecknas av lite nederbörd frigörs partiklarna från vägarna av fordon som passerar. Detta kan vara mycket märkbart längs stadsgator med hög trafikintensitet och byggnader som blockerar större luftrörelser och förhindrar naturlig utspädning av luften. PM-halterna kan bokstavligen bli skyhöga.

Ett problem som kan upptäckas

Den här typen av föroreningskälla kan uppvisa ett specifikt mönster när det gäller PM-nivåerna. Under natten när trafikintensiteten är låg kan partiklarna långsamt sjunka till marken. Kondenserande vatten kan bidra till att partiklarna fastnar på ytan. När morgontrafiken tar fart börjar dock turbulensen och gatuytorna torkar ut. Detta leder till att partiklarna åter frigörs med åtföljande höga PM-nivåer och potentiella hälsoproblem. Halterna kan förbli höga under hela dagen och i början av natten, innan processen upprepar sig.

Det är inte nödvändigtvis så här alla dagar. Nederbörd kan effektivt binda partiklarna till marken och kommer också så småningom att transportera bort dem från gatorna. Blåsiga dagar kan de luftburna partiklarna spridas effektivt. Under lugna och torra perioder kan det dagliga upprepade mönstret dock vara väl synligt. Topparna under dagtid kan också bli högre och högre för varje dag.

...och även ett problem som kan lösas

Vi har redan berört botemedlet: vatten binder partiklarna. Men hur kan vi se till att det finns vatten på vägytan även under torra dagar? Svaret är salt och gärna kalciumklorid (CaCl₂) som är hygroskopiskt, dvs. har förmågan att dra till sig och hålla kvar vattenmolekyler.

Att sprida salt för att bekämpa halka är ingen nyhet. En korrekt blandning av olika typer av salt säkerställer effektiviteten även vid temperaturer långt under fryspunkten. En blandning av 80 % NaCl och 20 % CaCl₂ har visat sig vara fördelaktig även vid låga temperaturer, och CaCl₂-andelen kan då också förhindra att saltlösningen torkar och därmed ge partikelbindande effekter även vid vanlig saltning. Detta kan ge extra värde vid temperaturer runt nollan med växlande isiga, våta och torra vägbanor.

Fortsatt saltspridning

Nyckeln till att förhindra höga PM-halter på våren är fortsatt saltspridning, även vid temperaturer som ligger en bra bit över fryspunkten. Det kan tyckas märkligt, men experiment med mätning av PM-halter vid vägkanten med hög tidsupplösning har visat mycket lovande resultat. Eftersom det inte finns något behov av avisning görs denna typ av saltning bäst med 100 % kalciumklorid, som har mycket goda hygroskopiska egenskaper.

Det finns några saker att tänka på innan man skickar ut saltbilarna. Först väderprognoserna – det är bara meningsfullt att försöka binda partiklarna om vägbanorna är på väg att torka upp och kommer att förbli torra under en viss tid. Regn kommer bara att skölja bort saltet och binder ändå partiklarna vid ytan.

Nästa sak att se upp med är risken för kristallisering. Om kalciumkloridkoncentrationen är för hög bildas kristaller. Ytan blir då hal, och det kan vara lika illa som om det vore isigt. Det är inte vad förarna förväntar sig vid temperaturer långt över fryspunkten och måste naturligtvis undvikas. För att komplicera det hela beror kristalliseringsprocessen också på den omgivande temperaturen – ju högre temperatur desto större risk för kristallisering. Det kan också finnas kvarvarande salt på ytan från tidigare saltspridning och som man också måste ta hänsyn till för att koncentrationen inte skall bli för hög.

Praktiskt tillvägagångssätt

Om väderprognosen är gynnsam för saltspridning för att minska antalet partiklar är det första steget att fastställa hur mycket salt som redan finns på vägbanan. Detta görs genom att ta prover på ytan på strategiska punkter. En refraktometer används sedan för att bestämma den aktuella saltkoncentrationen. Denna och den förväntade högsta temperaturen för dagen ger koncentrationen av den nya saltlösningen och spridningshastigheten. Detta matas in i styrningen av spridarna på saltbilarna, som sedan kan skickas iväg för att leverera dagens saltomgång till stadens gator. Allt detta utförs av väghållaren i en vältrimmad sekvens med minimal tid från provtagning till saltspridning. Rätt utfört upplevs ytan knappt som våt men den vattenbindande effekten finns där och PM-nivåerna kan sänkas avsevärt.

Saltningen har förstås en kostnad och den görs bara när den förväntas ha en tydlig effekt på luftkvaliteten. Ändå har det hänt att denna typ av saltning har utförts så sent som i juni månad, långt efter vintersäsongens sista dag med nattfrost.

Pågående arbete

Fakta till denna artikel kommer från Karlstad där personal vid kommunens teknikförvaltning tillika väghållare har utvecklat metoderna och nu blivit internationellt erkänd expertis på saltning för renare luft. OPSIS bidrar med PM-övervakningstjänster i fortsatta tester för att vidareutveckla metoderna. Tack till Tomas Stomberg för all information!